Jag är ju inte helt tappad bakom en vagn, så när jag fick frågan om jag kunde hjälpa mormor att flytta, två veckor innan bröllopet, kan man säga att jag anade vad som komma skulle. En väldigt stel och nervig kusin öppnade dörren hos mormor med en blå plastgrep i handen. Jag hann inte ens ta av mig skorna innan hon pekade på en stängd dörr som enligt uppgift skulle innehålla flyttkartonger.
Det gjorde det naturligtvis inte, utan istället sex rätt taggade damer med arnehjärtan vippandes på huvudet. Själv backade jag in i ett hörn och såg skrämt på när de plockade fram t-shirten med texten Kalla mig Dick (ja jag ville vara kille när jag var liten och helst heta Dick, jättekul), träningsoverall från Rusta, Dolly-Parton-peruk och rodeoboots stl 41.
När vi parkerade i NK-huset blev jag lite bekymrad, att hänga centralt i den här utstyrseln var väl så att säga inget jag drömde om. Gled in på Soho, jag strök mig fram längs med väggarna, och slog mig ner vid ett långbord. Där blev det ciabatta, färskpressad juice, latte och ett glas champagne till Dick minsann. Mycket trevligt och när jag fick svara på frågor ur smällkarameller om mitt sorglösa förflutna glömde jag hur jag såg ut och började trivas ganska bra i min overall och lite sticksiga peruk.
En stund senare blev jag ledare på ett spinningpass där vi kämpade oss upp på toppen av Himalaya, lockarna studsade i takt med Springsteens Hungry Heart, speciellt bra i position 2, och vi skrålade med. Därefter en dusch, en välfryst caprinha som tinade i bastun, lite smink och sedan på med peruken igen. Den skulle visst komma till sin fulla rätt under nästa aktivitet…
…som efter lite tomma hot om att jag skulle göra Rosenlund slutade i en inspelningsstudio på Kungshöjd. Eftersom den enda…hrm…låtkarriär…jag någonsin haft inbegrep Kenny Rogers The Gambler blev jag väldigt glad när det visade sig att det var den jag skulle dra av.
– Den behärskar jag till perfektion, skröt jag efter ett glas skumpa, men när jag sedan skulle ta ton lät det riktigt visset. Jag hämtade dock upp mig, speciellt när jag blundade kände jag att tonerna kom till mig;) Studiokillen var visst riktigt imponerad av min pipa, eller så sa de bara det för att det var min dag. Svårt att veta, det var ljudisolerat oss emellan.
Australiensiska puben Dancing Dingo blev nästa stopp, här häckade ju jag och Lotta rätt frekvent för dryga femton år sedan. Ett riktigt classy place enades vi om! Efter ett stopp var det dags för middag i Toltorpsdalen. Det är lite lätt suddigt i kanterna härifrån men jag kan berätta att det dansades till åttiotalsklassiker, sågs på egen inspelning från Mayerhofen-93, blindtestades yoghurt (jag jobbade ju i yoghurtfabriken på Arla), fick ett bejublat uppträdande av vår gamle vän Pettan, åts fisksoppa, dracks drinkar och dansades lite mer.
När klockan slog två gick ögonen i kors och jag tvingades, mot min vilja, hem i taxi. Jag hade ett sådant väl upparbetat egorus att jag lätt kunnat stå där ännu och svarat på frågor om sämsta hånglet. Men jag åkte hem, stupade i säng och vaknade med ett leende på läpparna och The Gambler på hjärnan.
Det var en riktigt, riktigt bra dag. Jag bockar och bugar och lyfter på hatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar